Grönt och gult istället för rött

februari 1, 2015 | Kommentering avstängd

Det är ett stort litet ögonblick när det finns ett komplett manus. Inte nödvändigtvis tillräckligt slipat för att kalla färdigt, kapitel 5 behöver ju putsas och kapitel 22 behöver fyllas ut lite, samt att den där incidenten med Nisse ska flyttas lite till vänster, men det finns ändå en fullständig bok från start till slut. Inga stora luckor. Handlingen är komplett och det som finns kvar är småsaker. Med lite tur, envishet och en lugn bebis skulle det kanske gå att gå igenom manuset ett par gånger och bli helt färdig på en vecka eller två.

Jag har ett litet system med kapitelregistret, där jag markerar med grönt, gult eller rött vad som behöver göras med ett kapitel.

Grönt = kapitlet är bra, det finns ingenting mer att göra, jag har gett mig själv OK på att inte läsa kapitlet mer förrän den sista genomläsningen innan jag skickar manuset vidare.
Gult = kapitlet är nästan bra, men jag ändrade någonting av vikt förra gången jag arbetade med det och behöver därför läsa igenom det minst en gång till innan jag kan lämna det till slutläsningen.
Rött = kapitlet är oavslutat, halvt, blä, skitdåligt eller bara fel.

I skrivandets stund har jag blivit av med de sista röda markeringarna och det är bara gult och grönt kvar. Det är ett stort litet ögonblick för det är då manuset börjar bli färdigt på riktigt. Det betyder att hela historien är på plats och även om några kapitel behöver putsas och fixas lite så har jag rett ut vad som behöver göras var och det enda som är kvar är att beta av listan.

Det börjar närma sig, ungefär ett år senare än jag trodde, men det har trots allt hänt en del under det året. Den lilla prematura knodden på drygt 2 kilo som jag fick hem i februari förra året är nu en klump på över 9 kilo som säger ”nam-nam” och antingen står och drar mig i benet, äter aska från kaminen eller sysselsätter sig med att klämma fingrarna på något otippat ställe.

Att sy ihop ett slut

september 21, 2014 | Kommentering avstängd

Att skriva slut på en lång berättelse är allt möjligt. Det är utmanande att få ihop allting, det är sorgligt och det är lite spännande att få läsa slutet och se om det faktiskt slutat så som man har trott.

En del böcker slutar med en explosion och lämnar mycket osagt. Karaktärerna som överlever får plocka ihop bitarna och kanske säga några ord över de som inte klarade sig. I andra böcker förstår karaktärerna vad som kommer och har tid på sig, åtminstone lite, att säga farväl. Jag har en sierska i Den gyllene vinden och hon har under seriens gång uttalat en och annan spådom till folk som relaterar till deras personliga slut. Det leder såklart till att de förstår när det är dags och får en chans att ta farväl. Jag skrev en sådan scen igår och kunde knappt se skärmen för alla tårar. Det finns gott om underlig, outtalad och vriden kärlek i böckerna om Mörkrets Väktare. Det är inte alltid uppenbara kärlekshistorier, men känslorna finns ändå där, alldeles under ytan. Igår tog två gamla vänner farväl av varandra och det var svårare att skriva än själva slutet kommer bli. En karaktärs slut sker kanske i stridens hetta, i eld och blod, och det är spännande och det händer saker runt omkring. Det verkliga slutet sker ibland lite tidigare, när han eller hon tar farväl.

Det är alltid lurigt att hitta en avvägning. Alla kan inte få ta farväl. Det skulle bli en orgie i tårdrypande elände och jag tror inte att någon skulle vilja läsa det. För inspiration tänkte jag på Mass Effect-spelen och det återkommande temat med ”sista natten” innan ett självmordsuppdrag. Bjuder man in någon att stanna i hytten, eller spenderar man natten ensam med sina tankar? Och när vännen eller kärleksintresset väl är där, tillbringas natten i sängen eller med ett brädspel? Det som sägs är inte nödvändigtvis det man vill säga. Alla öppnar sig inte och häller ut känslorna på golvet bara för att det är den sista natten. Tystnad kan också tala.

Nu har jag i alla fall tagit farväl och fortsätter med att plöja fram de allra sista kapitlen, där jag kommer att ha riktigt sjukt roligt med att försöka förstöra världen.

Efter lite torka

juli 9, 2014 | Kommentering avstängd

Det har varit torka på bloggen ett tag. Det har helt enkelt varit ganska mycket på gång, dels med nya familjemedlemmen och dels pga att vi trots hans ankomst har kommit iväg till Stockholm för signering, till Vänersborg för familjebesök och till Gävle för steampunkkonvent (som jag hoppas kunna skriva en separat post om). Därtill några projekt hemma, som att laga ett läckande tak, bygga en altan och fixa en kran. Nåja, hantverkare gjorde det mesta av det där, men man måste ju skissa och förklara och ta in offerter och guida dem lite.

Men, skrivandet fortsätter. Arbetet med Den gyllene vinden börjar påminna mig om hur det var att installera ett spel på datorn på 90-talet. Progress-mätaren tickade på fint från 1% till 90+% och man tänkte ”yay!”, men runt 98% stannade den hur länge som helst, för det var först där någonstans mätaren faktiskt synkade med hur mycket av innehållet som var installerat.

Boken har tre delar, eller akter. Den första är i princip klar. Behöver lite filning och genomgång och synkning mot slutet. Mittendelen är också i princip klar. Vissa kapitel behöver lite puts och lack, men det är inte mycket jobb. Sista delen saknar ett par kapitel på slutet. Jag vet precis vad jag ska skriva, sedan igår. =)

Det som hände igår var som när man löser sudoku och plötsligt hittar den där sista jäkla rutan man jagade efter. Den som knäcker resten av pusslet. Igår fann två karaktärer varandra. En av dem tog den andra vid handen och sade ”kom, du ska gå med mig nu”. Plötsligt försvann så många problem på en gång. Det enda som behövdes var en utsträckt hand. Kom hit nu. Sluta fjanta. Vi behöver varandra och vi ska inte sitta och gnälla om saken en enda sida till. Vi går. Nu.

Och nu är alla på plats. De sista kapitlen går att skriva.

Och, fantastiskt nog, så är det semester. Inte bara har jag en lugn low-maintainance liten knodd, jag har min man hemma också.

Nu ska det skrivas klart.

Den ädlaste döden i SF/F?

april 29, 2014 | Kommentering avstängd

Det dök upp en fråga i en grupp på facebook om vilken man tycker är den ädlaste döden i science fiction / fantasy. Det haglade såklart fram en uppsjö av förslag, i mitt tycke allt från ganska bisarra nomineringar till väldigt värdiga sådana.

Mitt eget bidrag till nomineringarna tycker jag är värt att skriva om här också. Jag röstar på den tionde doktorn i dubbelavsnittet ‘The End of Time’. Visserligen regenererar doktorn till en ny inkarnation, men just den tionde doktorn har kommit att fästa sig vid sin identitet på ett sådant vis att han verkligen ser slutet på inkarnationen som att dö.

Det jag fastnade för är att det inte handlar om att dö för miljoner, för att rädda världar. Rampljuset har flyttat på sig. Hotet är avvärjt. Det handlar om ett enda liv, en liten överbliven fara som dyker upp när ingen tittar. Det finns ingen publik, ingen berömmelse. Doktorn inser att han måste offra sig, att han inte kan gå därifrån och låta en människa dö utan att förlora sin egen själ. Men han är arg och rädd. Jag kunde ha gjort så mycket mer, säger han anklagande till mannen som sitter fast.  Han är en gud i det ögonblicket, som byter sitt eget nästan eviga liv mot en enda människa. Och det är ett mycket mänskligt ögonblick.

Scenen påminner mig en del om avsnittet ‘Comes the Inquisitor‘ i Babylon 5 där Delenn utsätts för ett test av vorlonernas hantlangare, Sebastian. Är hon beredd att dö, ensam i mörkret, för en enda person?

Signering och steampunk

april 27, 2014 | Kommentering avstängd

Nu när lillpyret inte är sådär kritiskt liten längre är det dags att planera för alla roliga resor och framträdanden under sommaren.

Först ut är signering i SF bokhandeln i Stockholm den 2 maj

Jag dyker upp på LinCon, 29 maj – 1 juni i Linköping

Därefter blir det Steampunkkonvent / Swecon i Gävle 27-29 juni

Sist NärCon, också i Linköping, 24-27 juli. Är sjukt sugen på att sy en moogle-dräkt till lillpyret! Eller pimpa barnvagnen till en Dalek. Svårt val.

Så svårt är det inte…

april 9, 2014 | Kommentering avstängd

Visst har det sina utmaningar att försöka skriva en roman när man är ensam med en liten bäbis, men så svårt är det egentligen inte. Jag försöker ta vara på stunderna när den lille pysen sover eller är nöjd med att ligga bredvid mig och jollra. Det hjälper såklart också att vi flaskmatar, så vi kan dela på matningarna nattetid och oftast får jag sova ungefär lika mycket som jag gjorde när jag jobbade.

Lite segare går det såklart, men läget för ‘Den gyllene vinden’ ser inte så illa ut. Jag är hyggligt nöjd med 2/3 av boken, saknar några kapitel på slutet och har ett par karaktärer som helt enkelt vägrar att samarbeta. Morr. Det känns ändå som att jag har kommit förbi de stora hindren och börjar få ihop ett manus.

DGV har alltid varit en svår del i historien. Den ska knyta ihop händelserna i Fredens pris med Rämnfödd och ta sagan vidare. Det är utmanande, men historien är samtidigt riktigt rolig att skriva eftersom den innehåller en beståndsdel som ger mig fritt fram att sparka omkull vilka bord jag vill.

Den kommer. Bäbisen är snäll.

När Caspian (nästan inte) kom till världen

mars 1, 2014 | Kommentering avstängd

Det blev en hel del dramatik under februari. Egentligen började det de sista dagarna i januari, när jag var i vecka 33 och vattnet började gå. Det är inte alltid som att dra ur proppen, det kan också vara en långsammare process där kroppen hinner med att tillverka nytt vatten i takt med att det gamla långsamt läcker ut. Eftersom det fortfarande var så pass långt kvar av tiden beslutade man att försöka hålla graviditeten igång i 2,5 vecka till, fram till 36 fullbordade veckor, för att minimera prematurproblematiken. Planen var, som tidigare, att jag skulle bli förlöst med planerat snitt på egen begäran.

Så jag blev inlagd, sängliggande, och de första dagarna var det lite på nåder att jag fick gå på toaletten och duscha. Det började en medicineringskarusell också. Jag fick antibiotika för att förhindra infektioner, jag reagerade på antibiotikan genom svåra hudutslag över en stor del av kroppen. Fick mediciner mot att utslagen kliade och den medicinen gjorde mig jättetrött. Hade sammandragningar och värkar till och från under flera dagar och fick mediciner mot det också, först piller och sedan sprutor som gjorde mig jättehyper, vilket krockade en del med att jag samtidigt var däckad av kli-medicinen. Som att äta sömnmedel och sedan dra i sig en hel kanna kaffe. Hur som helst, det var ett ganska miserabelt tillstånd, men tiden gick.

Efter 1,5 vecka hände dock någonting annat, helt orelaterat. Jag vaknade vid midnatt av att det forsade någonting. Trodde det var mer vatten, gick till toaletten, upptäckte att det var mängder med blod. Klockan 00:01 larmade jag personalen.

Ungefär en kvart senare var jag undersökt av både barnmorska och läkare och de hade gjort en hjärtkurva på barnet, som tydligen inte hade det alls bra där inne. Fick reda på att vi skulle operera NU. Plötsligt fanns det inte tid att göra saker i riktigt planerad ordning, och några minuter senare hade de kört in alla möjliga slangar, tuber och nålar i mig och fått på mig operationskläder. Trots att det var så bråttom med förberedelserna förstod jag inte riktigt att det var en verklig akutsituation förrän personalen faktiskt sprang genom korridorerna bort till operationssalen med sängen. Här någonstans började jag bli riktigt rädd.

På operation var det ännu värre, för där insåg jag att det var så bråttom att personalen som skulle operera inte hade läst min journal. De ställde frågor om vikt och allergier och försökte lägga ryggbedövning samtidigt som alla andra förberedelser fortsatte i rasande fart. Jag måste också säga att även om man vet om att man befinner sig på ett modernt sjukhus så finns det någonting riktigt obehagligt över att det står en kille redo med skalpellen när man ligger helt fastnaglad av alla slangar och nålar och någon annan som man inte ser säger ”bedövningen tar inte!”. I det läget var jag bara lättad över att bli sövd. Tror att det sista jag sade innan narkosen tog var något i stil med ”ni kollar väl så att det har tagit innan ni börjar?”

Klockan 00:48 föddes Caspian.

Sin smått skärrade pappa fick han träffa fyra minuter senare, men mig fick han träffa honom först morgonen efter. Jag var lite orolig för att jag inte skulle känna igen honom, men han såg ut precis som han hade känts i magen och gjorde samma rörelser. Han öppnade ögonen efter en stund och tittade rakt på mig och då visste jag att han var min.

Under timmarna och dagarna som följde fick jag historien om vad som hade hänt lite i bitar och det tog på gott och ont några dagar innan jag fick hela bilden. Det visade sig att hela moderkakan hade lossnat. Man vet inte riktigt varför det händer, men när hela paketet lossnar är det oerhört allvarligt. Det innebär att hela kopplingen mellan mamman och barnet försvinner och att barnet förblöder genom moderkakan eller kvävs, utan tillgång till syre i någon form. Det är sällsynt att barnet överlever och ännu mer sällsynt att barnet klarar sig utan allvarliga skador.Vid en fullständig avlossning, som det var i mitt fall, är dödligheten för barnet nära 100%.

I efterhand kunde man konstatera att min lille son inte hade haft någon period av syrebrist, han hade inte förlorat något blod (allt blod kom från mig) och kirurgen gissade på att moderkakan hade lossnat helt först när jag låg på operationsbordet. Det hade verkligen handlat om minuter. Om jag inte hade varit inlagd på sjukhuset för någonting annat, bara ett par korridorer från operationssalen, hade Caspian inte överlevt. Det skulle ha tagit oss 20 minuter att köra till sjukhuset hemifrån och hade vi behövt lägga på så mycket på tiden till operation hade han hunnit dö inne i mig.

Caspian började livet lite tufft, med APGAR 1 första minuten (endast hjärtslag, ingen andning) och han var prematur i vecka 34+1, ungefär 6 veckor för tidigt, så han behövde vårdas på neonatalen efteråt. Första dygnet låg han i öppen kuvös, efter det räckte det med värmesäng. Vi matade honom med sond genom näsan helt eller delvis de första två veckorna. För att vara prematur var han ändå ganska stor (2270 g) och allmänt stabil, så det mest dramatiska under tiden på neo var behovet av lite solning.

Nu är han utskriven och hemma hos oss på riktigt, helt utan hemvård och sondmatning. Han är nu tre veckor gammal, och enligt personalen på neo har han ingen aning om att han ska föreställa prematur. Trots all dramatik som blev runt hans födelse är han som vilken bäbis som helst, bara lite mindre. Alldeles lagom stor att bära på och väldigt välkommen.

Julhandla

november 29, 2013 | Kommentering avstängd

Silverserpent tipsar om några fantasytitlar för julhandling. Jag kommer själv att köpa Porten – rekommenderas direkt från Vulkan, Adlibris ligger en hundralapp högre!

Det kanske blir ett och annat fynd på Scandinavian Sci-fi game & film convention i helgen också. Undrentide kommer att vara där och sälja, jag kommer mest traska runt och titta på allt roligt. Förra året var i alla fall en höjdare!

Gästbloggare Patrik Centerwall: Följ med till andra världar

november 10, 2013 | Kommentering avstängd

Idag gästbloggar Patrik Centerwall här på sidan. Läs mer om och av honom på Skymningssång och hos Undrentide förlag.

Jag har suttit på mitt pojkrum och ritat kartor till världar för tänka rollspelsäventyr. Jag har svepts med till främmande länder som känts lika äkta som de man kan färdas till med med tåg, båt eller flyg. Jag har dessutom alltid tyckt att det är ganska tråkigt att begränsa litteratur till en värld när det i själva verket finns tusentals världar som är så spännande. Världar där magi, drakar och kanske alver härjar. Världar på andra planeter långt härifrån, eller världar som nästan påminner om vår egen, fast med smärre skillnader, som att vampyrer råkar gå på gatorna efter mörkrets inbrott. Ibland händer det att folk frågar vad det är jag finner så lockande med den fantastiska litteraturen och varför jag inte tycker att det räcker med vår egen värld som ju, och det måste jag hålla med om, är både fascinerande och tämligen absurd.

Det enkla svaret är att vissa berättelser behöver berättas i en annan värld. Det är nämligen bara i en annan värld med andra förutsättningar som idén och frågeställningarna blir tillräckligt tydliga. Det är i en annan värld som vi kan skruva till en tanke tillräckligt mycket för att den ska bli intressant.

Och det är framförallt i andra världar som vi kan spegla vår egen.

Nu ska naturligtvis inte alla fantasy eller science fiction läsas allegoriskt, och det behöver vi egentligen inte göra för att säga något om vår egen verklighet i en fantastisk miljö. När frågeställningarna ställs på sin spets och ses ur en annan synvinkel så är det också möjligt att fundera kring dem på ett nytt sätt. Sekundära världar kan också ta upp frågor som av olika anledningar kan vara känsliga att skriva om, eller faktiskt svåra att sätta sig in i.

Här har ju värdinnan till detta gästblogginlägg, Anna Blixt, en väldigt bra värld som i sin uppdelning mellan de ljusa och de mörka kan ställa flera frågor om konflikter mellan människor som inte vill leva sida vid sida utan istället tar till vapen.

I en liknande historia berättad i en existerande konflikthärd hade det till exempel varit svårt inte välja sida och det hade också gått att frågasätta författarens motiv samt vilken rätt hon har att skriva om konflikten. Då försvinner fokus från både de frågeställningar som finns i boken samt också från historien.

I den fantasyvärld som Annas böcker utspelar sig i kan vi istället göra våra egna kopplingar, om vi vill, till vår samtid. Eller låta bli, om vi vill. De moraliska frågeställningarna finns ändå med och är dragna till sin spets på ett sätt som vi sällan ser i den litteratur som inte tar med läsaren på äventyr till andra världar.

Då jag själv i första hand skriver noveller, och då jag föredrar att ta vår verklighet och lägga till några fantastiska, eller om ni så vill – övernaturliga element – behöver jag inte arbeta lika mycket med mina världar, men jag måste å andra sidan anstränga mig för att inte låta mina idéer bli för övertydliga. För mig handlar det oftast om att ta tillvara på olika frågeställningar och låta dem bli intressanta historier.

Som till exempel: Vad händer om Hisingen, Sveriges fjärde största ö och en tredjedel av Göteborgisoleras? Ligger det någon sanning i Gustaf Frödings dikter om skogsrå och bergstroll? Hur skulle ett samhälle där en författare övervakas – medan han skriver – se ut? Vad skulle du göra om du kunde ändra tidens gång – men bara så att du själv märkte och påverkades av det? Vad skulle hända med samhället om det bevisades att vi reinkarnerades, och forskningen lyckades styra i vilken kropp vi återföddes?

Det här blir alla små hugg i olika möjliga världar, intressanta världar som jag ibland återvänder till, men framförallt världar som låter författaren – i det här fallet jag – fundera kring mänskligheten. Slutligen tror jag att vi alla behöver lite eskapism. Det är skönt att inte behöva bry sig om vardagens problem, eller ens avlägsna problem här på jorden. Andra världar är då inbjudande hur farliga och problemfyllda de än verkar vara.

Man behöver ingen garderob
för att gå in en annan värld.
Bara ett känsligt sinne
och barnets längtan.

Jag sluter mina ögon,
flyger ut från kontoret
över de gröna ängarna
bort mot horisonten.

Det finns ingen anledning
för mig att återvända.

Patrik Centerwall är en författare från Göteborg som nyligen debuterat med novellsamlingen ”Skymningssång och andra fantastiska historier” på Undrentide förlag. Novellerna i samlingen är urban fantasy och magisk realism men också science fiction och skräck.

Patrik bloggar om skrivande här: http://skymningssang.wordpress.com/

Läs mer om boken här: http://shop.textalk.se/se/article.php?id=36291&art=17534073

Rämnfödd – en solid fantasyroman

september 13, 2013 | 1 kommentar

I dagarna fick jag recensionen av Rämnfödd från Bibliotekstjänst. Nu blir den recensionen inte ohyggligt avgörande, eftersom alla bibliotek redan har fått ett exemplar av boken, men den var ändå trevlig att läsa och innehåller följande:

Häftepos 13121494 Lektör Mikael Huss

” Boken är skriven i en episk stil med bra känsla för genrens krav. Möjligen är det på sina ställen lite överlastat med idel ödesdigra situationer och val, men i slutändan blir facit att Anna Blixt har skrivit en solid fantasyroman.”