Final Fantasy XV – a review. Might contain spoilers.

december 27, 2016 | Kommentering avstängd

I’m going to cut to the chase – this was one of the worst games I have ever played to the end. It failed in almost every possible aspect.
Story – first and foremost, I care about a good story. Even if my life was at stake, I couldn’t tell you what this game was about. I guess, four friends taking a roadtrip, camping and having fun for a couple of months while the country is in the middle of a war? There was a bad-guy, sortof, but it was never made clear why he was helping everyone out during most of the game. I guess he was just randomly crazy? And then there was some huge watersnake that you had to summon, and then kill to gain its power, but what power it gave you was never explained. I didn’t notice getting anything. I collected weapons from tombs, and they did something in the ending cutscenes. Not sure what. And there was a princess who did something. I think. There was a magic ring that no one explained. And plenty of explosions at the end.

FFXV

Characters – this game has gotten a lot of praise for its character chemistry…. But I have to disagree. Lots of repeating dialogue and one-liners, very little character developement outside the main story, and limited possibilites to customize (or use) your friends. I recall single lines from FFXII that told me volumes about the characters. In FFXV, I really have no idea about who these guys are, how we met or what keeps them at my side.
Difficulty – I found the game to be insanely easy. This game just might go down in history as the game that replaced attack button spamming with attack button holding. You know, for the people who are too lazy to spam the attack button. Most fights just needed me to hold down the attack button and occationally switch to the button for zapping away. I never died once in about 70 hours of playing. I ran away from a couple of fights, though.
Graphics and style – okay. The graphics were okay, somewhat. But I have two major complaints – first, lots of repeating objects. The whole open world is littered with identical trees of identical height, almost every roadside diner was identical copies etc. My other complaint is that the graphics just didn’t feel *fantasy* enough. The majority of the game environments were just so mundane. Until I hit the city Altissia, everything just felt very bleak and earth-like. It’s just not what I expect from a Final Fantasy game. From a FF game, I want to be transported into something fantastic. The americana middle-of-nowhere setting just didn’t do it for me.
Pacing – a major problem for me was the pacing of the game. The actual story content is painfully short and if you finish a bunch of sidequests before you tackle the story, you will be annoyingly overlevelled for the story quests. I ran through ”tough” opponents like lego in the final chapters of the story. The game just doesn’t merge the storyline with the open world. If you do the quests in the open world first, you will be overlevelled for the story. If you do the story first, the open world will feel irrelevant to many players.
Quests – It felt like most of the quests in the open world was either fetching something, or killing something for dubious reasons. Take, for instance, the quest that has you slay a behemoth – because you want to put its meat in a cup of noodles. Not because it was a terror to some village, or because it held some key to unlock some great object – but because you want to have noodles with meat. Or take the hunter quests that never explains why you need to slay different creatures. Sure, I can imagine killer bees to be a huge problem, but when the game has me killing off an entire herd of peaceful giraffe-looking creatures (complete with giraffe-like KIDS!) it just feels wrong. The game also does a very poor job of communicating to the player which quests that are important. There are so many quests offered, that I could have used some kind of guidance here. Will hunting every mark reward me with something I can actually use, or it is just a grind for experience? Which characters are important to the story? Will planting and harvesting stuff for Iris give me anything useful?
Transportation – it’s a roadtrip, so let’s have a look at the transportation offered. First, a car that’s like it’s on rails. You can’t really drive it. You can assign it where to go using a clunky map with no connection to your quest map. You can fast travel, but this involves a loooooong loading screen. You can drive ”manually”, which involves holding down the R2 button while the car drives itself. Getting out of the car involves a loooong animation. Riding in the car involves some patry banter that quickly gets old, as it’s a very short supply of lines and animation and they are on repeat. You get chocobos, also, but they never feel as personal as they have in previous games. They are just rentals.
Fake Fantasy – finally, I want to take a moment to mention how fake everything feels. The chocobos are rentals, the moogles are just plush toys, the arena is just for betting (not fighting), the car drives itself, the environment is very mundane, the side content overlevells you for the story content, the story is completely incomprehensible and the characters unmemorable. This just wasn’t Final Fantasy. It was a poor imitation and felt fake. Like some leftovers from previous FF ideas incompetently shoehorned inside an unfinished open-world game.

Spel och testläsare

april 3, 2016 | Kommentering avstängd

Nyligen såg jag en bloggpost av Susanne Tellström där hon skrev lite om mina böcker som hon hade kompletterat hyllan med under bokrean. Hon var en av testläsarna till Fredens pris för flera år sedan, runt 2009 när den gav ut första gången. Jag passade på att gå tillbaka och öppna dokumentet där jag sparat kritiken från testläsarna och hittade en liten tråd som dök upp i bakhuvudet när jag skrev tredje delen.

Det är inte alltid stora förändringar som kommer sig av kommentarer man får på ett ofärdigt verk. Det kan leda till små val, som att inkludera en scen eller välja bort en scen, eller lägga in små kedjor av händelser som pågår i bakgrunden.

När jag skrev och publicerade första delen i serien var det i övertygelsen om att huvudpersonens historia var avslutad. Jag var helt bestämd – jag var klar med Minoras historia. Punkt. Men från någonstans smög hon sig tillbaka. Inte till någon huvudroll, men hon fortsatte envetet att vandra omkring i världen och dyka upp i den fortsatta historien. Hon fanns inte med i den första versionen av Rämnfödd, men när jag väl bestämde mig för att släppa tillbaka henne så var det självklart att hon skulle dyka upp just där.

En av de små trådarna som spann detta, var nog kommentaren från testläsaren om att hon hade velat se Minora möta Johnara (krönikören som förvaltar Minoras dagbok) och veta mer om hur boken bytte händer. Jag hade inga planer för en sådan scen i första boken, men jag kunde aldrig riktigt släppa tanken. Det kändes inte fullständigt utan det. Jag skrev visserligen aldrig en scen där de båda träffas för första gången, men jag lät händelsekedjan komma med i bakgrunden. Man kan ana det förhållandet utanför själva handlingen och se lite av resultatet av det.

Jag tror att det var känslan av att resan inte var fullständig som fick mig att plocka upp Minora igen. Det, och Mass Effect-spelen. Jag gillade hur del två plockade upp Kaidan / Ashley från ursprungsspelet och visade upp dem i en liten scen där man fick se vad som hade hänt med dem och vad de höll på med, men inte inkluderade dem i huvudhandlingen. Det fick istället ske i tredje och sista spelet, där de kom tillbaka på riktigt. Lite i den stilen fick Minora smyga sig fram genom andra boken, i bakgrunden, och komma tillbaka på riktigt i tredje.

Jag är verkligen glad att hon lyckades smyga tillbaka. Hon var verkligen inte färdig och det var verkligen roligt att skriva henne med Wenneron igen och visa en liten glimt av hennes långvariga bekantskap med krönikören. Tredje boken hade blivit tom utan henne.

Om provtryck och där borta (eller därborta)

november 23, 2015 | Kommentering avstängd

När man tror att man är klar. När både du (författaren) och de (förlaget) tror att boken är färdig, då görs det ett provtryck. Det betyder att man skickar romanen till tryckeriet för att producera ett eller några få exemplar. Syftet är att bedöma så att omslaget fungerar (yttre inspektion) och läsa igenom boken i tryck för en sista språkkontroll. Om du är egenutgivare eller funderar på att bli det – rationalisera aldrig bort det här steget! Det spelar ingen roll hur många gånger du har läst igenom boken på skärmen eller hur noga du har beräknat ryggradens bredd och marginalerna på textsidorna. Det spelar ingen roll hur många ögon som har letat språkfel. När du tittar på det i tryck kommer du att se allting som ögat bara glider förbi på skärmen.

Och det ser ut ungefär såhär.

Debutantbloggen publicerade det här inlägget 2013. Det belyser också frågan. Plötsligt, när jag såg det i tryck, upptäckte jag att jag på vissa ställen hade skrivit ”där borta” och på andra ställen ”därborta”. Okej, så hur ska det vara? Den spontana reaktionen i ryggraden är att det är betydelseskiljande, eller åtminstone nyansskiljande på något sätt. Särskrivning är normalt betydelseskiljande i svenskan. En sjuk syster och en sjuksyster är ju inte samma sak. Men, som det visar sig, så betyder ”där borta” och ”därborta” faktiskt precis samma sak. Tydligen hör dessa ord och liknande till en avart där särskrivning är en smaksak. Det enda handfasta råd som går att hitta hos Språkrådet och alla andra sådana instanser är detta: gör som du vill, men var konsekvent.

Så, är jag en ”därinne” eller en ”där inne”? Och även om det officiellt inte är någon uttals- eller betydelseskillnad, nog triggar de olika skrivsätten lite olika betoningar i hjärnan?

Jag bestämde mig för att skriva ihop så mycket som möjligt. Det kändes lättast. Och de fall där det kändes fel eller ändrade rytmen i meningen på ett oönskat sätt gjorde jag helt enkelt som författare vanligen gör när de inte vet hur de ska lösa ett språkligt problem: struntar i det och väljer andra ord. Språket har gott om ord och många synonymer. Det man är osäker på kan man antingen försöka vränga tills det passar eller slänga bort och byta ut. Gör lite av varje. Variation förnöjer. Om ”Hon är därute.” inte låter lika bra som ”Hon är där ute.”, varför inte ändra till ”Hon är ute i träsket någonstans.”? Slipp problemet. Skriv om. Livet är för kort för att sitta och ha ångest över enstaka formuleringar.

Och vad händer sedan? När alla rödmarkeringar är rättade?

Jo, då håller man tummarna jättehårt för att ändringarna i sig inte ska ha skapat fler fel (olyckor händer så rätt) och väntar medan boken går tillbaka till tryckeriet och trycks. På riktigt.

Bok till tryck

november 18, 2015 | Kommentering avstängd

En av de stora små stunderna i bokskrivandet är när filen går till tryckeriet och det plötsligt inte går att ändra någonting längre. Det betyder att boken är färdig och att det bara är att hålla tummarna för att alla språkrättningar som skedde på slutet inte har orsakat en uppsjö av nya fel som man aldrig hinner hitta.

För det kommer en fas när man inte längre läser igenom hela manuset en gång till. Man läser inte om hela boken för att man har ändrat ”också” till ”även” på ett ställe, eller fixat ett stavfel på sidan 297. En del kanske gör det, men om man ska fortsätta läsa sin bok om och om igen tills man inte hittar ett enda litet fel och inte en enda liten sak man vill ändra bland bokens 300 000 ord … då får man läsa länge.

Men nu är den fasen i vilket fall över. Det är, för den här gången, slut med att ta svåra beslut om huruvida vi ska använda ”här inne” eller ”härinne”, slut med att jaga avstavningar där det dumma datorprogrammet inte förstår hur den påhittade fantasyvokabulären passar in i de svenska skrivreglerna. Till och med slut med att jaga efter dumma dubbelord, när man har flyttat på en mening och det har råkat bli kvar ett extra ”och” någonstans.

Blä på er, nu duger boken som den är och vill ni klaga får ni göra det i en recension. Efter den 5e december, för då börjar vi sälja.

Den gyllene vinden – december 2015

oktober 3, 2015 | Kommentering avstängd

Idag är det officiellt – serien om Mörkrets Väktare får sitt slut i år. Den tredje boken, Den gyllene vinden, kommer ut i december. Läs mer hos Undrentide.

Orden man sällan hör

augusti 20, 2015 | Kommentering avstängd

Jag sitter ibland och tänker igenom vilka stunder i historien som verkligen definierar mina karaktärer. Häromdagen satt jag och funderade över en av huvudpersonerna i Den Gyllene Vinden, Caril, och vilka stunder som gör honom till den han är. En av scenerna som då poppade upp var en där han anförtror en av de andra med orden: ”Jag är rädd”.

Jag började fundera på varför den repliken stod ut så mycket och kom fram till att det är för att man så sällan hör någon i vare sig böcker eller film faktiskt säga de där orden, trots att rädsla är en så vanlig känsla i farliga äventyr. När jag malde runt på det hela i huvudet kunde jag bara komma på två filmer, Braveheart och Watchmen. I Braveheart anförtror Mel Gibsons William Wallace till Gud att han är rädd under sin bön kvällen innan avrättningen. I Watchmen anförtror dr Manhattan tittaren att han är rädd när han blir instängd tillsammans med en säker död. Hur fantastiska dessa båda scener än är, så är det inte en annan karaktär som anförtros, utan en person bortom rutan, någon som inte deltar i historien.

Vad är det med ”jag är rädd” som gör det så svårt att säga, och så mäktigt när det ändå sker? Kanske är det att vi undviker att säga det medan rädslan fortfarande finns där – så att inte erkännandet ska förstärka känslan och göra den mer verklig? Är det på något sätt en kapitulation att erkänna att man är rädd?

Förminskar eller förstorar det karaktären i läsarens/tittarens ögon?

Jag kom i alla fall fram till att jag tycker om när karaktärer uttrycker sig till varandra, inte bara till läsaren genom tankar och beskrivningar. Att beskriva att någon är rädd är enkelt. Han darrar, han stammar, han blir blek, han griper efter sitt vapen. Men att säga orden påverkar förhållandet mellan karaktärer. Att anförtro någon med ”jag är rädd” är någonting som kräver något slags svar, en reaktion, och dessa båda saker påverkar förhållandet på nästan samma nivå som när någon säger ”jag älskar dig”. ”Jag är rädd” får inte heller gå obesvarat och det ger orden makt.

Nu händer det grejer

augusti 12, 2015 | 1 kommentar

För den som undrar vad som händer med del tre i serien så kan jag avslöja att det händer mycket just nu. Första versionen av manuset är *klart* sedan en tid tillbaka och jag var såpass nöjd med det att jag skickade det till förlaget. Som också blev nöjt och tyckte om boken. Så nu ligger manuset i händerna på mig igen. Min uppgift nu är att gå igenom hela texten från början till slut och fixa några saker som jag har fått feedback på. Det är inte mycket som behöver fixas. Jag har aldrig tidigare haft så lite att fixa i ett manus efter en runda med läsning av andra ögon. Det tog tiiiiiid att skriva den här boken, men den är färdigare än de båda andra var i det här skedet och skalan på historien är helt enkelt episk, så jag tycker själv att tiden var väl spenderad.

Så där är vi. Jag ska läsa och fixa, manuset ska gå tillbaka till förlaget igen, och sedan ska vi göra en slutkontroll av språket, provtryck etc. Den vanliga processen. Sedan kommer en svensk fantasytrilogi att vara färdig!

Nu finns det ett komplett manus och jag ska göra göra allt jag kan för att slipa till det så att ni kan följa med på ett riktigt spännande äventyr. Jag utlovar lite tårar, lite skatt, båda gamla och nya ansikten, och inte minst ett djupt fall ner i kaninhålet där de mystiska gyllene avslöjas till slut.

/A

Diversitet i fantasy

augusti 12, 2015 | Kommentering avstängd

Det kan vara lite lurigt med diversitet i fantasy. Fantasyns hjärta är på något sätt den här ”lägereldarnas och sagornas tid”, en saga för vuxna inspirerad av en historisk epok. Historiskt reste vi inte så himla mycket. Missförstå mig rätt, visst har det funnits upptäcktsresande och affärsresande i alla tidsperioder i vår historia, men att resa var dyrt och farligt och man reste sällan utan orsak. Till havs råkade man ut för stormar, till lands fanns rövare. Och även om undantag fanns, så var vi ändå såpass isolerade i historiska tider att vi utvecklade olika språk – så lite pratade vi med varandra under långa tidsperioder! Gemene man reste inte och i gamla Sverige var en fransos någonting exotiskt.

Ibland hör man när man hänger i kreativa kanaler att folk efterfrågar mer diversitet i fantasy, eller att de inte vill läsa det ”för det handlar bara om heterosexuella vita människor”. Ja, jo, och kanske att jag kan hitta ett sätt att väva in en homosexuell mongol i en historia som utspelar sig i en fornnordisk eller fornbrittisk miljö, men ganska snabbt tar trovärdigheten slut. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar – vill man skriva en historia som utspelar sig i en liten avgränsad del av världen där man fortfarande bråkar med sina grannar om var gränsen ska gå och vad äpplena ska kosta, då begränsar man möjligheterna till diversitet eftersom historien utspelar sig i ett mycket litet samhälle med låg utbildningsnivå. Men skriver man om en plats motsvarande gamla Rom – en puttrande handelsplats där många olika kulturer möts – ja, då får man helt andra möjligheter! Men det är två olika sorters historier. Robin Hobbs serier om Farseers och Liveships är intressant att nämna, för där visar hon upp båda delarna. Buckkeep i Farseer-trilogin är den här avgränsade lilla avkroken av världen och problemen man slåss mot är personliga och angelägna. Sedan finns också Jamaillia, den stora metropolen långt långt ner i söder, som är portalen till resten av världen och ett nav för handel och utbildning. Där är problem, och historierna, helt andra.

Något som också avgör hur mycket diversitet som historien kan ta emot, det är vilken handling man har i boken. En historia som handlar om världens ände får som en naturlig konsekvens att människor flyr från katastroferna och hamnar på nya ställen, där de knyter nya kontakter och träffar på nya kulturer. Dessutom måste man lära sig nya saker för att överleva katastroferna. Medan en historia som snarare handlar om intriger kring ett hov, där ingenting dramatiskt händer i världen runt omkring, inte får samma naturliga tillströmning av främmande personer.

Dessutom tycker jag att det är en lite farlig väg att slå in på, att börja kritisera brist på diversitet på det sätt som en del gör. Det kan bara leda till att man antingen skohornar in karaktärer som inte passar in i historien och miljön för att göra kritikerna glada (med minskad trovärdighet som följd) eller att kritikerna går vidare och klagar på nästa brist. Om man ändå lyckas skriva in en homosexuell mongol, hur lång tid tar det innan någon tycker att det saknas transgender-afrikaner?

Jag kan också bli lite stött av att folk lägger så tung vikt på sexualitet, könsidentitet och hudfärg och kräver representation. Jag är en vit, heterosexuell kvinna. Betyder det att jag känner mig representerad av en karaktär bara för att karaktären också har dessa tre egenskaper? Nej, så är det inte för mig. Den karaktär i litteraturen som jag identifierar mig med mest med, det är Bastian från Michael Endes Den Oändliga Historien. Bastian är en ung pojke (visserligen vit, men med okänd sexuell läggning). Men jag ÄR Bastian. Han är det mobbade barnet som skolkade från lektionen för att läsa en tegelstenstjock fantasybok. Jag har aldrig någonsin varit en kvinnlig karaktär i någon bok jag har läst på samma sätt som jag var Bastian. Hans kreativa hjärna och hans kärlek till böcker trumfade för mig alla fysiska egenskaper som författaren kunde beskriva.

I det jag själv skriver identifierar jag mig djupast med Shéra, den kvinnliga huvudpersonen i den kommande tredje delen i min serie, Den Gyllene Vinden. Hon är inte heterosexuell. Hon har fysiska karaktärsdrag som gör henne exotisk i ett ”vitt” land. Om en genusexpert skulle få för sig att analysera henne skulle antagligen ordet ”gender queer” åtminstone komma upp i diskussionen. I kapitlet när jag introducerar henne finns det till och med lite tvivel kring om det är en kvinna eller en karl i klänning som jag beskriver, och om hon fick välja om hon ville vara kvinna eller man har jag en stark misstanke om att hon skulle välja att vara man. Men trots våra skillnader i utseende, sexualitet och könsidentitet så tilltalas jag djupt av hennes personlighet.

Jag kanske är väldigt avvikande i detta, men diversitet för mig går djupare än huden. Star Trek brukar framhållas som en föregångare på området, men allt jag ser är ett gäng personer med olika hudfärg men nästan identiska värderingar och små skillnader i karaktärsdrag. Vad spelar det för roll om det är en afrikan, en indian, en klingon och en vulcan-mulatt om alla har liknande åsikter och värderingar? Då sitter skillnaden bara i färgen (och formen på pannan, såklart!). Jag föredrar diversiteten i Watchmen, där det visserligen bara är vita hjältar (förutom en, som är blå), men alla har distinkta värderingar. Den ultimata kompromisslöheten ställs mot den ultimata kompromissviljan, och naiv idealism ställs mot brutal pessimism.

Varför talar vi så ofta om diversitet och representation när det gäller hudfärg och sexualitet, men så sällan om diversitet när det gäller åsikter och värderingar?

Som författare är det en utmaning att skohorna in en homosexuell mongol i en historia som utspelar sig i en fornnordisk miljö. Men det går. Den Trettonde Krigaren placerar en arab smack mitt i Beowulf, så varför inte? Men om man gör det, då hoppas jag innerligt att man låter de karaktärsdragen verkligen färga personen, och att man verkligen låter karaktären få vara avvikande, istället för att bara framställa honom eller henne som ”en i gänget”. Då slösar man bort all den potential man skapar genom att ta in en karaktär som kan bidra med ett verkligt annorlunda perspektiv och avvikande värderingar.

Tuffa brudar i fantasy och science fiction

augusti 10, 2015 | Kommentering avstängd

I helgen som var satt jag i en paneldebatt på Confuse / Swecon om ”tough chicks”. Det var en OK debatt, tyckte jag, även om frågorna ibland var lite väl uppstyrda. Vi pratade lite om Ripley och Sarah Connor, såklart, det pratades om varför starka kvinnliga hjältinnor så sällan får ha romanser under äventyrets gång utan att det istället börjar handla om killen. Och någon undrade varför det finns så få böcker inom fantasy / SF där en yngre man blir ihop med en äldre kvinna.

Många tunga och tankeväckande frågor, alltså.

Min observation var att ”vara tuff” inte behöver betyda att vara fysiskt tuff, och att tuffa karaktärer blir omtyckta och intressanta på grund av sina svagheter – inte på grund av sina styrkor. Hur intressant är det att läsa om en person som är världsbäst på det han eller hon gör, är fullständigt säker på sig själv, älskar sig själv som person, uppskattas av alla runt omkring och aldrig lider några verkliga nederlag? Jag ryggar undan vid blotta tanken på att behöva tillbringa hundratals sidor tillsammans med en sådan karaktär.

Vi kom också in på en fråga om gender queerness, där jag ansåg att ramarna för att utforska det ämnet var friare inom science fiction än fantasy, eftersom man begränsas lite mer av den tidsepok man försöker efterlikna när man skriver fantasy. Den medeltid som vi ofta förknippar med fantasy var trots allt en ganska mörk tidsepok med pest, intolerans, religiösa krig och många pekpinnar.

Det uttalandet blev det en och annan reaktion på och folk tolkade nog det hela som ”man måste skriva medeltida fantasy enligt recept 1A” och riktigt så var det inte menat. Självfallet kan man skriva en fantasyroman med gender queer karaktärer om man så önskar, eller ha hela byar bestående enbart av crossdressande homosexuella. Go for it, liksom. =) Det man bör hålla i åtanke är väl att tolerans gentemot det avvikande är något som kommer med förståelse, kommunikation och utbildning, och det kan vara svårt att klämma in sådant i många historiska perioder, oavsett om man kör medeltida fantasy eller inte. Om man skapar ett väldigt tolerant samhälle som välkomnar alla läggningar och könsidentiteter kanske man behöver förklara mer om samhällsstrukturerna än om man kör enligt en klassisk modell, och då finns alltid en risk att förklaringarna tar över historien, och/eller att man begränsar vilka historier man kan berätta i en sådan tolerant värld. Se på hobbitarna i Fylke, till exempel. Miljön är trygg, lugn, ganska bildad och dagarna tycks handla om att odla, äta, dricka och sjunga. En harmonisk och fin tillvaro, helt enkelt. Men för att historien ska bli intressant måste ”verkligheten” knacka på dörren och världen bli en mörkare plats. Fylke är helt enkelt inte en vidare intressant plats att äventyra på.

En deltagare på Confuse ställde mig frågan, om man kan ha drakar i en medeltida miljö (drakar fanns ju inte), varför måste man då ha de klassiska samhällsstrukturerna?

Det måste man såklart inte.

Men chansen är stor att en eldsprutande drake har en viktigare roll i äventyret än samhällsstrukturerna, och därför blir det naturligt att man fokuserar på den. Fantasyn fokuserar gärna på sitt äventyr, medan SF kan komma undan med att vara mer konceptuellt. Nu vet jag om att jag generaliserar, men det är en liten tendens man lätt observerar. Dessutom tror jag att vi jublar mer för en kvinna som segrar trots att hon kommer från en förtryckande kultur, än  för samma kvinna om hon kom från en jämlik och tolerant kultur. Vi gillar ”the underdog” och de historiska samhällsstrukturerna erbjuder oss intressanta utmaningar att tackla.

Så, där var lite svammel.

Recension: Varia

juni 5, 2015 | Kommentering avstängd

Bok: Varia av Carlotta Jonasson från Undrentide förlag

Varia är inte så mycket en roman som en upplevelse och den upplevelsen är svår att beskriva. Har jag precis spelat igenom ett mörkt, dystopiskt äventyrsspel? Har jag sett en trailer för en skräckfilm? Har jag drömt det hela?

Detta är inte en bok för nybörjaren inom fantasy. Likt ett svart hål drar historien in alla tänkbara koncept och det som kommer ut på andra sidan är söndermalt, mörkt, annorlunda och fantastiskt. Staden Vindmeld är som ett spindelnät som håller ihop de sköra resterna av verkligheten medan allting sjunker djupare och djupare ner i trasig glömska och världen äts upp av hungriga änglar.

Vid första anblick är texten tyvärr lite jobbig att ta sig in i och det formligen haglar av fantasyiska namn i en stressig takt, men någonting med språkets höga nivå manar ”låt det sjunka in”. När det väl sjunker in klarnar saker och ting och jag anar verklig intelligens och briljans bakom orden. Det sitter ihop. De påhittade orden är inte tomma, de har mer innehåll än du anar. Läs vidare.

Med så höga lovord, är det en perfekt bok? Nej, det kan jag inte säga. Hur bra jag än tycker om den och hur mycket av en upplevelse det än var att vandra genom den där trasiga pesthärden till värld, så saknar jag bittert levande karaktärer. Personerna i historien känns inte som personer, utan mer som algoritmer eller program, datastyrda karaktärer som vandrar omkring i sitt spel, programmerade att göra vissa saker och svara på ett visst sätt. Det är visserligen lite av en ingrediens bland alla andra och känns avsiktligt och ibland fascinerande, särskilt när det får det mig att stanna upp och fundera på om boken ska sluta med en Matrix-uppenbarelse där änglar och arulvar visar sig vara konkurrerande programkod, men att få se Vindmeld genom mer levande ögon hade nog varit mer värt.

Mitt andra klagomål är att boken är kort. Ca 130 sidor räcker inte riktigt till för tyngden på historien, och även om de sidorna som finns utnyttjas väl är det mycket som trängs på så få sidor. När något är så bra vill man inte bli klar så fort!

Definitivt nte en bok att sätta i händerna på en nybörjare i genren, men till den som redan är bevandrad och letar efter något annorlunda och nytt… då kan jag varmt rekommendera Varia.