När Caspian (nästan inte) kom till världen

mars 1, 2014 | 2 kommentarer

Det blev en hel del dramatik under februari. Egentligen började det de sista dagarna i januari, när jag var i vecka 33 och vattnet började gå. Det är inte alltid som att dra ur proppen, det kan också vara en långsammare process där kroppen hinner med att tillverka nytt vatten i takt med att det gamla långsamt läcker ut. Eftersom det fortfarande var så pass långt kvar av tiden beslutade man att försöka hålla graviditeten igång i 2,5 vecka till, fram till 36 fullbordade veckor, för att minimera prematurproblematiken. Planen var, som tidigare, att jag skulle bli förlöst med planerat snitt på egen begäran.

Så jag blev inlagd, sängliggande, och de första dagarna var det lite på nåder att jag fick gå på toaletten och duscha. Det började en medicineringskarusell också. Jag fick antibiotika för att förhindra infektioner, jag reagerade på antibiotikan genom svåra hudutslag över en stor del av kroppen. Fick mediciner mot att utslagen kliade och den medicinen gjorde mig jättetrött. Hade sammandragningar och värkar till och från under flera dagar och fick mediciner mot det också, först piller och sedan sprutor som gjorde mig jättehyper, vilket krockade en del med att jag samtidigt var däckad av kli-medicinen. Som att äta sömnmedel och sedan dra i sig en hel kanna kaffe. Hur som helst, det var ett ganska miserabelt tillstånd, men tiden gick.

Efter 1,5 vecka hände dock någonting annat, helt orelaterat. Jag vaknade vid midnatt av att det forsade någonting. Trodde det var mer vatten, gick till toaletten, upptäckte att det var mängder med blod. Klockan 00:01 larmade jag personalen.

Ungefär en kvart senare var jag undersökt av både barnmorska och läkare och de hade gjort en hjärtkurva på barnet, som tydligen inte hade det alls bra där inne. Fick reda på att vi skulle operera NU. Plötsligt fanns det inte tid att göra saker i riktigt planerad ordning, och några minuter senare hade de kört in alla möjliga slangar, tuber och nålar i mig och fått på mig operationskläder. Trots att det var så bråttom med förberedelserna förstod jag inte riktigt att det var en verklig akutsituation förrän personalen faktiskt sprang genom korridorerna bort till operationssalen med sängen. Här någonstans började jag bli riktigt rädd.

På operation var det ännu värre, för där insåg jag att det var så bråttom att personalen som skulle operera inte hade läst min journal. De ställde frågor om vikt och allergier och försökte lägga ryggbedövning samtidigt som alla andra förberedelser fortsatte i rasande fart. Jag måste också säga att även om man vet om att man befinner sig på ett modernt sjukhus så finns det någonting riktigt obehagligt över att det står en kille redo med skalpellen när man ligger helt fastnaglad av alla slangar och nålar och någon annan som man inte ser säger ”bedövningen tar inte!”. I det läget var jag bara lättad över att bli sövd. Tror att det sista jag sade innan narkosen tog var något i stil med ”ni kollar väl så att det har tagit innan ni börjar?”

Klockan 00:48 föddes Caspian.

Sin smått skärrade pappa fick han träffa fyra minuter senare, men mig fick han träffa honom först morgonen efter. Jag var lite orolig för att jag inte skulle känna igen honom, men han såg ut precis som han hade känts i magen och gjorde samma rörelser. Han öppnade ögonen efter en stund och tittade rakt på mig och då visste jag att han var min.

Under timmarna och dagarna som följde fick jag historien om vad som hade hänt lite i bitar och det tog på gott och ont några dagar innan jag fick hela bilden. Det visade sig att hela moderkakan hade lossnat. Man vet inte riktigt varför det händer, men när hela paketet lossnar är det oerhört allvarligt. Det innebär att hela kopplingen mellan mamman och barnet försvinner och att barnet förblöder genom moderkakan eller kvävs, utan tillgång till syre i någon form. Det är sällsynt att barnet överlever och ännu mer sällsynt att barnet klarar sig utan allvarliga skador.Vid en fullständig avlossning, som det var i mitt fall, är dödligheten för barnet nära 100%.

I efterhand kunde man konstatera att min lille son inte hade haft någon period av syrebrist, han hade inte förlorat något blod (allt blod kom från mig) och kirurgen gissade på att moderkakan hade lossnat helt först när jag låg på operationsbordet. Det hade verkligen handlat om minuter. Om jag inte hade varit inlagd på sjukhuset för någonting annat, bara ett par korridorer från operationssalen, hade Caspian inte överlevt. Det skulle ha tagit oss 20 minuter att köra till sjukhuset hemifrån och hade vi behövt lägga på så mycket på tiden till operation hade han hunnit dö inne i mig.

Caspian började livet lite tufft, med APGAR 1 första minuten (endast hjärtslag, ingen andning) och han var prematur i vecka 34+1, ungefär 6 veckor för tidigt, så han behövde vårdas på neonatalen efteråt. Första dygnet låg han i öppen kuvös, efter det räckte det med värmesäng. Vi matade honom med sond genom näsan helt eller delvis de första två veckorna. För att vara prematur var han ändå ganska stor (2270 g) och allmänt stabil, så det mest dramatiska under tiden på neo var behovet av lite solning.

Nu är han utskriven och hemma hos oss på riktigt, helt utan hemvård och sondmatning. Han är nu tre veckor gammal, och enligt personalen på neo har han ingen aning om att han ska föreställa prematur. Trots all dramatik som blev runt hans födelse är han som vilken bäbis som helst, bara lite mindre. Alldeles lagom stor att bära på och väldigt välkommen.

Julhandla

november 29, 2013 | Kommentera

Silverserpent tipsar om några fantasytitlar för julhandling. Jag kommer själv att köpa Porten – rekommenderas direkt från Vulkan, Adlibris ligger en hundralapp högre!

Det kanske blir ett och annat fynd på Scandinavian Sci-fi game & film convention i helgen också. Undrentide kommer att vara där och sälja, jag kommer mest traska runt och titta på allt roligt. Förra året var i alla fall en höjdare!

Gästbloggare Patrik Centerwall: Följ med till andra världar

november 10, 2013 | Kommentera

Idag gästbloggar Patrik Centerwall här på sidan. Läs mer om och av honom på Skymningssång och hos Undrentide förlag.

Jag har suttit på mitt pojkrum och ritat kartor till världar för tänka rollspelsäventyr. Jag har svepts med till främmande länder som känts lika äkta som de man kan färdas till med med tåg, båt eller flyg. Jag har dessutom alltid tyckt att det är ganska tråkigt att begränsa litteratur till en värld när det i själva verket finns tusentals världar som är så spännande. Världar där magi, drakar och kanske alver härjar. Världar på andra planeter långt härifrån, eller världar som nästan påminner om vår egen, fast med smärre skillnader, som att vampyrer råkar gå på gatorna efter mörkrets inbrott. Ibland händer det att folk frågar vad det är jag finner så lockande med den fantastiska litteraturen och varför jag inte tycker att det räcker med vår egen värld som ju, och det måste jag hålla med om, är både fascinerande och tämligen absurd.

Det enkla svaret är att vissa berättelser behöver berättas i en annan värld. Det är nämligen bara i en annan värld med andra förutsättningar som idén och frågeställningarna blir tillräckligt tydliga. Det är i en annan värld som vi kan skruva till en tanke tillräckligt mycket för att den ska bli intressant.

Och det är framförallt i andra världar som vi kan spegla vår egen.

Nu ska naturligtvis inte alla fantasy eller science fiction läsas allegoriskt, och det behöver vi egentligen inte göra för att säga något om vår egen verklighet i en fantastisk miljö. När frågeställningarna ställs på sin spets och ses ur en annan synvinkel så är det också möjligt att fundera kring dem på ett nytt sätt. Sekundära världar kan också ta upp frågor som av olika anledningar kan vara känsliga att skriva om, eller faktiskt svåra att sätta sig in i.

Här har ju värdinnan till detta gästblogginlägg, Anna Blixt, en väldigt bra värld som i sin uppdelning mellan de ljusa och de mörka kan ställa flera frågor om konflikter mellan människor som inte vill leva sida vid sida utan istället tar till vapen.

I en liknande historia berättad i en existerande konflikthärd hade det till exempel varit svårt inte välja sida och det hade också gått att frågasätta författarens motiv samt vilken rätt hon har att skriva om konflikten. Då försvinner fokus från både de frågeställningar som finns i boken samt också från historien.

I den fantasyvärld som Annas böcker utspelar sig i kan vi istället göra våra egna kopplingar, om vi vill, till vår samtid. Eller låta bli, om vi vill. De moraliska frågeställningarna finns ändå med och är dragna till sin spets på ett sätt som vi sällan ser i den litteratur som inte tar med läsaren på äventyr till andra världar.

Då jag själv i första hand skriver noveller, och då jag föredrar att ta vår verklighet och lägga till några fantastiska, eller om ni så vill – övernaturliga element – behöver jag inte arbeta lika mycket med mina världar, men jag måste å andra sidan anstränga mig för att inte låta mina idéer bli för övertydliga. För mig handlar det oftast om att ta tillvara på olika frågeställningar och låta dem bli intressanta historier.

Som till exempel: Vad händer om Hisingen, Sveriges fjärde största ö och en tredjedel av Göteborgisoleras? Ligger det någon sanning i Gustaf Frödings dikter om skogsrå och bergstroll? Hur skulle ett samhälle där en författare övervakas – medan han skriver – se ut? Vad skulle du göra om du kunde ändra tidens gång – men bara så att du själv märkte och påverkades av det? Vad skulle hända med samhället om det bevisades att vi reinkarnerades, och forskningen lyckades styra i vilken kropp vi återföddes?

Det här blir alla små hugg i olika möjliga världar, intressanta världar som jag ibland återvänder till, men framförallt världar som låter författaren – i det här fallet jag – fundera kring mänskligheten. Slutligen tror jag att vi alla behöver lite eskapism. Det är skönt att inte behöva bry sig om vardagens problem, eller ens avlägsna problem här på jorden. Andra världar är då inbjudande hur farliga och problemfyllda de än verkar vara.

Man behöver ingen garderob
för att gå in en annan värld.
Bara ett känsligt sinne
och barnets längtan.

Jag sluter mina ögon,
flyger ut från kontoret
över de gröna ängarna
bort mot horisonten.

Det finns ingen anledning
för mig att återvända.

Patrik Centerwall är en författare från Göteborg som nyligen debuterat med novellsamlingen ”Skymningssång och andra fantastiska historier” på Undrentide förlag. Novellerna i samlingen är urban fantasy och magisk realism men också science fiction och skräck.

Patrik bloggar om skrivande här: http://skymningssang.wordpress.com/

Läs mer om boken här: http://shop.textalk.se/se/article.php?id=36291&art=17534073

Rämnfödd – en solid fantasyroman

september 13, 2013 | 1 kommentar

I dagarna fick jag recensionen av Rämnfödd från Bibliotekstjänst. Nu blir den recensionen inte ohyggligt avgörande, eftersom alla bibliotek redan har fått ett exemplar av boken, men den var ändå trevlig att läsa och innehåller följande:

Häftepos 13121494 Lektör Mikael Huss

” Boken är skriven i en episk stil med bra känsla för genrens krav. Möjligen är det på sina ställen lite överlastat med idel ödesdigra situationer och val, men i slutändan blir facit att Anna Blixt har skrivit en solid fantasyroman.”

När recensioner varierar

augusti 27, 2013 | Kommentera

Rämnfödd har fått ett ojämnt mottagande, verkar det som. Jag har läst recensioner som är lyriska och en recension som (oväntat nog, eftersom recensenten storgillade första delen) sågade boken. Sedan finns det några recensioner där läsaren har gillat antingen första halvan eller andra halvan av boken. Det är lurig kritik att ta till sig! De som gillar första halvan men inte andra verkar ha fallit för intrigerna och stämningen i Ljushamn, med Taias utsatta situation och relationerna kring henne. De som gillar andra halvan bättre verkar ha fastnat för den mer mörk-romantiska sagotonen, den snabbare handlingen och de magiska striderna. Det går inte riktigt att förneka att det är två olika toner i historien.

Även om det såklart var lite tråkigt att läsa den negativa recensionen, så tar jag i alla fall med mig från den att Rämnfödd som uppföljare inte bara är en upprepning av Fredens pris. Det är inte heller en direkt fortsättning. Det är en helt annan sorts historia, som kanske inte nödvändigtvis tilltalar samma läsare.

Den tredje delen kommer bli ytterligare en annan sorts historia. Där dumpar jag förstapersonsperspektivet och kör flera personer som berättar historien – för händelserna där är så världsomspännande att ett par ögon blir otillräckliga. Och jag bryter loss karaktärerna från världen. Mina kämpar i Den gyllene vinden är inte bundna av några regler eller lagar. De är, på gott och ont, hemlösa i en värld som bokstavligen faller sönder under fötterna på dem. Efter den mer instängda världen som jag visade upp i Rämnfödd är det på en gång befriande och skrämmande att släppa samhället runt omkring mina karaktärer. Jag hoppas att de som inte faller för Rämnfödd ändå kommer ge fortsättningen en chans när den kommer – för där kommer jag sparka ner alla vita murar som omgav den berättelsen.

Ny recension hos Porten

augusti 4, 2013 | 1 kommentar

Lite matt efter att ha tillbringat en heldag på en underbar strand i centrala Vietnam, övermätt på nudlar, och bisarrt nog med dubbad Fångarna på Fortet på Vietnamesisk TV, hittar jag en ny recension av Fredens Pris i mailen. Vangrind känns långt borta här bland palmerna, men varje gång det kommer en fin recension känns det som ett litet besök från den där andra världen.

Den här gången är det Astrid på Porten som har läst och hon skriver bland annat:

”Jag lägger mig platt inför Annas skrivande. Hennes språk är alldeles eget och skapar en särskild känsla åt handlingen. Inget soligt så-levde-de lyckliga-i-alla-sina-dagar här inte!”

Astrid har också en bok på gång ut, jag får lägga till den till min läslista. =)

Läs gratis e-böcker i sommar

juli 5, 2013 | 1 kommentar

Undrentide kör en sommarkampanj med sitt e-bokssortiment som gratis sommarläsning, där Fredens pris finns med. Passa på att titta in i riket Vangrind i sommar! Instruktioner för hur man får tag i böckera finns hos Undrentide.

Trevlig läsning!

Alla betalar olika

juli 4, 2013 | 2 kommentarer

Jag deltog i en diskussion om fildelning igår som dessvärre urartade till att bli ganska infantil från motståndarsidan. Argument om ”men ska vi jobba gratis” och ”hur mycket delas du själv” haglade. Så jag tänkte skriva lite om hur olika mycket människor betalar för en bok och hur mycket det ger författaren.

Låt oss säga att min royalty per sålt pappersexemplar är ca 40 kr och för varje sålt e-exemplar ca 30 kronor.

Susanne köper boken på Adlibris. Hon betalar 169 kr och jag får 40 kr.
Lisa köper boken på en mässa. Hon betalar 129 kr och jag får 40 kr.
Mikael köper boken som e-bok. Han betalar 60 kr och jag får 30 kr.
Stina köper boken på antikvariat. Hon betalar 15 kr och jag får 0 kr.
Maria köper den begagnade boken av Stina. Hon betalar 20 kr och jag får 0 kr.
Anders lånar boken på biblioteket. Han betalar 0 kr och jag får 0,78 kr.
Lars lånar biblioteksboken av Anders. Han betalar 0 kr och jag får 0 kr.
Pelle laddar ner boken på nätet. Han betalar 0 kr och jag får 0 kr.
Daniel laddar ner boken på nätet. Han donerar 30-200 kr och jag får 30-200 kr.
Hanna får ett författarexemplar. Hon betalar 0 kr och jag får 0 kr.
Magdalena insisterar på att betala mig för ett författarex. Hon betalar 100 kr och jag får 100 kr.
Åsa laddar ner boken på nätet och skickar den till ett kinesiskt PoD-tryckeri. Hon betalar 89 kr och jag får 0 kr.

Ingen av dessa gör något konstigt i mina ögon. Jag kan inte förvänta mig att alla som läser boken antingen ska köpa ett exemplar i första hand, eller låna på biblioteket så att jag får mina futtiga 78 öre. Jag varken kan eller vill hindra människor från att låna av varandra, oavsett om de delar kultur på papper eller över nätet. Och om Åsa ovan vill göra sig ett stort besvär med att ladda ner, formatera, beställa från Kina osv för att spara tior … eller om hon skriver ut på skrivaren hemma och häftar själv … kör så det ryker. Kom förbi Norrköping så signerar jag.

Det är också intressant att berätta om att när jag släppte Fredens pris som e-bok och lade ut den till gratis nedladdning här på sajten 2009-2011, fick jag donationer som motsvarade i snitt 4 kr per nedladdning. En del donerade ingenting, några donerade 30-70 kr, och en kille donerade hela 200 kr. 4 kr per nedladdning, det är 5 gånger så mycket som ersättningen per lån på biblioteket – och dessutom gav det försäljningen av pappersexemplar en push.

En läst författare är en glad författare. Den som läser en bok och tycker om den… hon pratar om boken, rekommenderar den till andra, lånar ut den till kompisar, ger den till sina barn och läser den själv om och om igen. Ju mer läst en bok blir, oavsett metod och medium för att skaffa och läsa den, desto mer säljer den också – för olika format och olika metoder för att skaffa sig boken passar olika människor, medan en bok som få känner till inte heller säljer lika bra.

Obs, detta ska inte förväxlas med kommersiell piratverksamhet där någon trycker upp exemplar och säljer dem i kommersiell skala. Det är skillnad på privat bruk med kommersiellt bruk.

Jag kommer som princip aldrig att tycka att det är fel att någon läser det jag skriver. Oavsett hur mycket läsaren betalar och oavsett hur hög ersättning jag fick för just det exemplaret.

Det som förbryllar mig mest, det är författare som gnäller över att de blir lästa.

Vinnare av Rämnfödd

juli 3, 2013 | Kommentera

Undrentides tävling om exemplar av Rämnfödd är nu avgjord och jag önskar grattis och trevlig sommarläsning till vinnarna:

Anneli Pettersson, Andrea S. Vessman, Joakim Risberg, Nina Niklasson och Marija Fischer Odén

/Anna

Genreöverskridande

juni 29, 2013 | 1 kommentar

Jag vill tipsa om tre väldigt bra genreöverskridande verk, som alla tre har inspirerat mig.

C S Friedman – Coldfire-serien (Black Sun Rising, When True Night Falls, Crown of Shadows) – En serie i gränslandet mellan fantasy, science fiction och skräck. Det är en mörk äventyrshistoria som utspelar sig på en planet där en naturkraft manifesterar människornas tankar och drömmar – vilket har lett till att alla demoner, gudar och monster som mänskligheten förde med sig genom sin mytologi från Jorden har förverkligats. Coldfire-serien är ett av de där sällsynta verken som kryper in under skinnet och öppnar upp nya sätt att tänka. Det är en spännande historia med färgstarka karaktärer, där vi får se landskap som får Tolkiens Mordor att likna rena semesterorten, och toppas med en färd ner i ett förverkligat helvete.

Meredith Ann Pierce – Darkangel-serien (The Darkangel, A Gathering of Gargoyles, The Pearl of the Soul of the World) – en underbar saga som utspelar sig på Månen, där natten varar i två veckor, himlen är svart och havet är stoft. Månen är en terraformad koloni, en övergiven trädgård där det dyrbara vattnet har försvunnit med tiden. Det hela är en fin äventyrlig saga som finns i gränslandet mellan fantasy och science fiction.

Alastair Reynolds – Terminal World En historia någonstans mellan science fiction, steampunk och western. Den utspelar sig på en främmande värld där det tycks ha skett någon slags teknologisk olycka som har påtvingat nya regler på verkligheten. Världen har blivit uppdelad i olika zoner, där tekniken fungerar upp till olika nivåer. I en zon kan man inte använda någonting mer avancerat än ångteknik, i en annan fungerar kretskort och i en tredje kan inte ens liv existera. Zonerna flyttar sig och människorna försöker överleva och bygga städer i en värld som motarbetar dem. När en omfattande zonskiftning plötsligt sker kan en ängel som skurit av sina vingar kanske rädda människornas sista stad.

Något som tilltalar mig med alla tre verken är att naturen motarbetar människan och att själva världen antar en skrämmande roll i historien. Naturkraften i Coldfire som förverkligar mardrömmar, entropin i Darkangel som långsamt stjäl vattnet, och zonerna i Terminal World som ändrar själva verklighetens textur. Jag tycker att en påhittad värld blir mycket mer intressant om själva världen får en roll i historien. Då blir den mer än bara en miljö, en kuliss.

Om man som författare kan ändra alla förutsättningar och skapa en värld som inte lyder vår världs naturlagar, varför inte ge själva världen en roll att spela? Ovanstående trio har gjort det, och gjort det bra. Läs dock inte Coldfire i den här årstiden! Det är en serie för de mörka månaderna.