SF eller fantasy, eller båda?

augusti 6, 2018 | Kommentera

Det fanns en alldeles särskild utmaning med att skriva Den gyllene vinden, och det var att romanen irrade sig ut utanför fantasygenrens gränser på ett sätt som var oväntat till och med för mig. När jag satte ihop romanen, så började det dyka upp koncept efter koncept som kändes främmande och var svåra att beskriva. Ett tag satt jag helt fast, utan en aning om hur jag skulle hantera alla dessa konstiga saker som dök upp. Vändpunkten kom när jag insåg att det jag hade att göra med var en rad koncept som är ganska vanliga i science fiction, men extremt sällsynta (eller till och med okända) i fantasy.

Nu handlar det inte om det man kanske fruktar när folk börjar prata om hybrider mellan SF och fantasy, i stil med utomjordingar som anländer med strålpistoler till medeltidsfolken och plötsligt krigar man i rymdskepp istället. Nej, det handlar snarare om saker i stil med att använda magi för att utföra avancerad genetisk ingenjörskonst.

En central del i romanen handlar om mötet mellan de ”vanliga” folken (som befinner sig på en medeltida nivå) och ”de gyllene”, ett folk från andra sidan världen som ligger några tusen år före i sin utveckling. Jag började fundera över hur långt de kunde ha kommit på 3000 år. Med magi med i ekvationen, fanns det samma drivkrafter som i vår värld att utveckla mekanik och teknologi? Jag bestämde mig för ’nej’, och körde stenhårt på att man har fortsatt utveckla och förfina magin, men att man med tiden började eftersträva samma saker som vi har löst i vår värld med teknik – hälsovård, effektivare odlingsmetoder, arkitektur… och det som dök upp var ett samhälle som började likna skrämmande raser i science fiction, sådana raser som anländer till galaxen med levande skepp, levande rustningar, organiska vapen, genetiskt modifierade slavtjänare. Science fiction har en uppsjö av ord och uttryck för att beskriva sådant, men hur sjutton skulle jag göra i en fantasyroman? Det är tredje delen i en fantasyserie, inte kan man då börja slänga runt med ord som ”genmanipulering” eller ”organkultivering”. Även om det är vad man kanske sysslar med, så skulle orden sakna betydelse för karaktärerna. De har ingen aning om vad gener är för någonting och en sådan vokabulär skulle lätt kunna bryta stämningen.

Men åtminstone, i och med insikten att jag skrev om koncept som förekom i science fiction, kunde jag förvandla en situation där jag inte hade någon aning om vad jag höll på med, till en situation där jag åtminstone själv hade ord för koncepten. Det underlättade enormt när jag skulle beskriva det hela för mina fantasykaraktärer. I slutänden blev kapitlen som handlar om detta en upplevelse som liknar Alices upplevelser i kaninhålet. Jag låter en karaktär trilla ner från allting känt och anlända i en verklighet som känns vagt bekant, men där alla regler är upphävda. Det enda sättet att hantera det som händer i kaninhålet är att hålla ögonen vidöppna och acceptera allt man ser som en del av en ny verklighet.

Att skriva kapitlen om de gyllene i Vinden var en stor upplevelse för mig på ett annat sätt också. Jag visste nämligen inte helt precis vad de gyllene var för någonting. Jag hade en aning, och det finns ledtrådar till det redan i första boken, men jag hade ingen klar bild av dem. Så tillsammans med min huvudperson klättrade jag uppför en trappa i tredje boken och öppnade en dörr – utan att veta vad som fanns på andra sidan. Orden för vad vi såg fann jag senare.

Den tredje e-boken

augusti 3, 2018 | Kommentering avstängd

Semestern går mot sitt slut för många, men några dagar är det kanske kvar till hösten, när det blir mörkare, mysigare och ännu bättre att läsa böcker.

Här kommer sista delen i serien om Mörkrets Väktare, Den gyllene vinden.

Fredens Pris och Rämnfödd tillgängliga för läsnedsatta

juli 30, 2018 | Kommentering avstängd

Nyligen fick jag besked från myndigheten för tillgängliga medier att de första två delarna av min serie har gjorts tillgängliga för läsnedsatta i talboksform. Detta är *inte* samma sak som en ljudbok. En ljudbok är en kommersiell produkt som ofta läses in av en skådespelare med viss dramatisering. En talbok är en inläsning som ofta är så neutral som möjligt och riktar sig till synskadade eller andra som inte kan läsa tryckt text. Mina två första böcker finns nu tillgängliga hos Legimus, länkat nedan. Den sista delen, Den gyllene vinden, finns inte ännu – men produktion är antagligen på gång.

Fredens Pris

Rämnfödd

Lägga till, dra ifrån och våga ändra

juli 29, 2018 | Kommentering avstängd

När det är dags att redigera en bok inför publicering finns det ett antal olika påpekanden man kan få från en redaktör. De vanligaste och minst intressanta är saker i stil med ”meningsbyggnadsfel på sidan 127″ eller ”stavfel på sidan 34″. Sådana saker är för det mesta bara att acceptera och fixa till. Det är sällan lönt att försöka debattera grammatik med en redaktör. Om man absolut inte håller med, men vill undvika att ta strid om något som egentligen är en liten skitsak, kan man alltid strukturera om meningen så att problemet försvinner på något annat sätt.

Lite lurigare blir det med saker som ”här inne” eller ”härinne”. Där finns det inget facit – det är en smaksak, men det är viktigt att vara konsekvent. Skriver man ”härinne” på ett ställe och ”här inne” på ett annat ställe blir det som att texten får olika dialekter på olika sidor. Det stör. Som läsare kanske man inte alltid kan sätta fingret på vad det är som stör, eller varför texten ”känns” annorlunda i olika kapitel, men det kan vara just sådana små saker som att författaren skriver ihop på ett ställe och skriver isär på ett annat. Eller att man använder stor bokstav på ett ställe och liten på ett annat. Fatta ett beslut, var konsekvent.

De allra lurigaste sakerna som en redaktör påpekar är ”här är det för långdraget – stryk någonting” eller ”här saknas det någonting – lägg till en scen”. Med Fredens Pris fick jag påpekandet att någonting saknades. Urk, var min första tanke. I mitt huvud var berättelsen ingenting annat än komplett och när jag fick uppdraget att lägga till någonting, då kände jag mig som deltagarna i Project Runway när de fick i uppdrag att lägga till ett nytt plagg till sin kollektion bara några timmar innan den stora modevisningen. Men när man väl  har kommit över den första ilskan, sorgen eller bitterheten och slutat kräkas (metaforiskt), så börjar hjärnan att jobba igen. Mitt uppdrag var ett skriva en scen där min lilla gömda enklav av motståndskämpar saboterade för kungens förtrogna. Jag hade inte plats i hjärtat för att skriva några fler allvarliga scener, så jag skrev en charmig och lättsam istället – där mina gömda svartmagiker bröt sig in i ett hus när ägarna var på semester, stökade ner och kastade äpplen.

Med Rämnfödd var problemet det motsatta. Med den boken fick jag i uppdrag att ta bort. Ta bort omsorgsfullt skrivna ord, stryka mödosamt skapade scener… men visst förstod jag också redaktörens poäng. Det gick för långsamt. Att min huvudperson Taia skulle gifta sig med rikets konung var givet, och om det inte hände någonting som påverkade det hela kunde jag lika gärna skynda på och komma fram till det där bröllopet någon gång. Sträckan kändes för mycket som ett väntrum. Så jag klippte och klistrade. Ett helt kapitel reducerades till en enda sammanfattande rad, två sightseeing-turer i huvudstaden slogs ihop till en, en vänskap klickade lite tidigare, ett par saker flyttades till efter bröllopet. Resultatet blev mer fokuserat och tappade känslan av att karaktärerna gick runt och slog dank.

Om man vill ge sig själv en utmaning kan jag rekommendera någon av de två ovan, i Project Runway-stil. Ge dig själv en snäv deadline att ta bort någonting och lägga till någonting nytt. Det är en bra övning för att identifiera var boken är seg och var den saknar någonting. Om du *måste* ta bort någonting, så kommer du att identifiera bokens svagaste stycke. Om du *måste* lägga till någonting, så kommer du att hitta det du tidigare hade missat.

Den hemskaste utmaningen av alla ska vi inte ens prata om…. när redaktören eller testläsaren säger något i stil med ”vad i ”#%?!? Varför gör di på dette viset?”

Just nu kan du hämta hem Fredens Pris och Rämnfödd som e-böcker här:

Fredens Pris

Rämnfödd

Gratis e-böcker – del 2

juli 25, 2018 | Kommentering avstängd

Dags för sommarens andra e-bok: Rämnfödd, del två i serien om Mörkrets Väktare.

”Del 2″ är lite av ett löst begrepp i det här fallet – Rämnfödd är mer av en fristående berättelse än en direkt fortsättning på händelserna i Fredens Pris. Det är också en annorlunda berättelse från den första, med en annan sorts hjältinna och en annan sorts krig. Det är, på sätt och vis, en tystare och mer intrigerande berättelse där nya hot kryper fram ur skogens vrår, samtidigt som kriget från första boken börjar sprida sig till resten av världen. Fredens Pris och Rämnfödd är delvis parallella berättelser, som sedan möts i den sista delen, Den Gyllene Vinden, som följer inom kort.  Läs mer om boken hos Undrentide förlag.

Hämta hem boken i epub-format

Så, passa på i sommarvädret – läs en e-bok!

Om du vill göra något för mig – skriv något om boken eller lämna ett omdöme någonstans på nätet! Här är några förslag på hur du kan göra:

Lämna ett omdöme på Goodreads.

Lägg upp betyg och/eller recension på Bokus eller hos andra återförsäljare av boken – eller på egen blogg!

Dela på Facebook, Twitter eller annan media. Dela inlägget, dela filen, gör som du vill.

Maila mig (anna.h.svensson(at)gmail.com) eller maila förlaget (info(at)undrentide.se) och berätta om du tyckte om boken.

Om du missade del 1, så hittar du den här. Mycket nöje!

Charmen med kapitelnamn

juli 23, 2018 | Kommentering avstängd

Jag älskar när författare tar sig tid att döpa sina kapitel, och särskilt när de dessutom skickar med en lista över kapitelnamnen först i boken. Jag kastar mig alltid över kapitellistan om det finns någon. Det är som en trailer. Man får små hintar om vad boken innehåller, man får kanske en bild eller två i huvudet, man blir lovad små saker av författaren och kanske, om man har läst boken förut, blir vandringen genom kapitelnamnen ett återbesök för minnet. Så tråkigt med ”Kapitel 7″! Det är bara en numrering, en ordningsangivelse. Lika ointressant som sidnumren.

Min absoluta favorit är kapitlen i Trollkarlens Slott  av Diana Wynne Jones. Yngre läsare kanske bara känner till historien från Ghibli-filmen ”Howl’s Moving Castle” (Hauru no Ugoku Shiro)… men det finns en bok också. Den är ännu bättre än filmen – och den har urcharmiga kapitelnamn! Det jag minns allra bäst är ”Kapitel XXX – där Sofia ger utlopp för sina känslor med hjälp av ogräsmedel”, och systerkapitlet ” – där Ryt ger utlopp för sina känslor med hjälp av grönt slem”. En annan favorit är från Robin Hobbs Liveship-serie, boken Ship of Fate, kapitlet ”Paragon of the Ludlucks”. Det namnet, liksom många namngivna saker i hennes böcker, är en ordlek som har flera betydelser, varav meningen ibland inte klarnar förrän man läst kapitlet till sista bokstaven. Då blir det en liten aha-upplevelse. Och visst är det så att man slänger ett litet öga på nästa kapitels titel när man avgör om man ska läsa ett kapitel till eller släcka lampan för natten….

Kapitelnamnen kan också vara ett sätt att knyta ihop olika kapitel med varandra genom att välja titlar med liknande rytm. Då påminns läsaren om systerkapitlet när han vänder sidan och ser en liknande titel. Det är ett subtilt sätt att väva på.

Jag vill också uppmärksamma hur mycket jag gillar användningen av kapitelnamn i Doctor Who-avsnittet ”The Angels Take Manhattan” där kapitelnamnen spelar en central roll i att leda tidsresenärerna rätt – utan att spoila.

Här är kapitlen från Fredens Pris. Det är min trailer, min lilla ledstjärna genom sagan. Ibland började kapitlen med innehållet, ibland med titeln. För mig är ett kapitel inte fullständigt förrän det har ett namn – och jag älskar att hitta små kopplingar mellan olika kapitel via namn. Det känns som att hitta ett påskägg.

Flickan  från  Verinn
Gåvan  av  en  dolk
Hon  som  vandrar
De  hatande
Nenne  Ev
Kom,  storm!
Det  elden  föder
Den  ensamma
Det  själens  ögon  ser
Det  blinda  ögon  ser
Ljusets  gift
Mörkerhjärta
När  hornet  ljuder
När  kallelsen  hörsammas
Med  vinterns  vindar
Sierskans  drömmar
När  dimman  vaknar
Midvintermod
Till  vårens  sång
När  hugget  faller
Midnattstimma
Ögat  som  sover
Kristalldrömmar
Och  från  mörkret  ett  skratt
Gravnatt
Bergsdråpare
Sierskan  och  härskaren
Sagoväverskan  från  Verinn
Modern  och  bödeln
Du  hör  inte  Dödsfrun  komma

Alla dessa sierskor

juli 22, 2018 | Kommentering avstängd

Ett problem som ofta dyker upp i fantasyn är sierskor eller profetior. De kan vara riktiga pinor. Det finns två vanliga sorters sierskor i litteraturen – de som kan förändra framtiden, och de som inte kan förändra den. Detta kan nyanseras med olika grader av klarsyn och olika möjligheter att påverka världen, men till syvende och sist kokar det ner till frågan: om hon ser framtiden, kan hon förändra den?

En av de bättre bilderna av sierskans syn som jag minns är från Frank Herberts Dune. Huvudpersonen, Paul Atreides, har någon grad av framtidssyn. Han uppfattar det hela som en solfjäder av möjligheter som spretar ut åt olika håll framför honom och hans handlingar påverkar åt vilken riktning som saker och ting utvecklar sig. Ibland är solfjädern bredare, ibland smalare. En av de mer irriterande varianterna av framtidssyn anser jag vara Elmindreda i Robert Jordans Wheel of Time, som ser bilder cirkla runt huvudet på folk – någonting som oftast klarnar först i efterhand, men som under tiden mest tjänar till en massa mer eller mindre meningslösa funderingar om folks öden – och varenda människa hon ser tycks ha ett öde.

En del sierskor i litteraturen kan ingripa, men är förbjudna att göra det. I serien om Mörkrets Väktare utvecklar jag aldrig hur det har fungerat med siarna innan berättelsen börjar – men tidigt i första boken nämner jag att det har funnits flera och antyder att de har haft någon slags sammanslutning. Jag föreställde mig att siarna har funnits länge, i ett litet antal, och att de har hållit noggrann kontroll på varandra. De kan till och med ha varit förbjudna att ingripa i det som händer, men förbud av den sorten tål inte alltid kontakt med verkligheten. Min sierska, Sallany, har i början av berättelsen brutit sig loss från siarnas regler. I mina tankar är hon den starkaste av dem och förstod det tidigt i livet. Jag hyser inga tvivel om att hon är ansvarig för att hon blev den sista av sin sort, den sista med en fungerande förmåga att förutse framtiden. Det tjänar henne väl i första delen av boken, men hon vandrar vidare genom de andra delarna och stöter på problem när hon träffar på varelser som inte ingår i hennes värld och som hon därför inte kan se. Jag begränsade hennes syn till ett visst område av världen och gav den dessutom en bestämd tidshorisont. Sallany var alltid svårt att skriva, men begränsningarna hjälpte. Det hjälpte också att hålla henne i bakgrunden och inte använda henne för att lösa för många problem.

Mitt tips till den som funderar på att använda en sierska i sin berättelse är att inte göra henne för stark. Sätt gränser och tänj inte på dem. Var sträng och tydlig gentemot dig själv med vad hon kan och inte kan redan från början – och låt henne aldrig ta över historien. Ska man ha en karaktär som kan förutspå framtiden måste man själv också veta vad som ska hända innan man skriver det – annars vet man inte hur sierskan tänker och agerar kring det som kommer hända om 50. 500 eller 1000 sidor. Man kan lätt måla in sig i ett hörn eller tvingas dra fram begränsningar i efterhand bara för att få historien att fungera.

Min hårdaste linje var tidsgränsen. Det finns en dag i framtiden som är den sista som Sallany kan se. Ju närmare hon kommer den dagen, desto mindre blir hennes makt. Med det skapade jag ett sätt att gradvis göra henne svagare på ett naturligt sätt, och ett sätt att kunna ansätta henne med annorlunda utmaningar mot slutet. Det jag tycker bäst om med Sallany är nog att hon som karaktär fick en så speciell livscykel, där hon var starkast i sin ungdom och människor runt omkring henne litade blint på henne, medan hon i mitten av sitt liv blev mer av en fiende som andra måste kämpa mot, och i slutet när hennes krafter avtog övergick hon till att byteshandla med det hon hade kvar. Hon var en svår karaktär att skriva och hon gav mig mer problem än någon annan karaktär, särskilt när hon inte riktigt ville uppföra sig som jag hade tänkte – men hon var också rolig att skriva.

Illustration av SilverSerpent

Glöm inte att du kan fira sommaren med att ladda ner första delen av min serie här.

Fira sommaren med gratis e-böcker

juli 20, 2018 | Kommentering avstängd

Under sommaren kommer jag att bjuda på gratis e-böcker  – faktiskt hela serien om Mörkrets Väktare!

Vi börjar idag med första delen, Fredens Pris. De andra delarna följer inom kort.

Hämta hem boken i epub-format

Så, passa på i sommarvädret – läs en e-bok!

Om du vill göra något för mig – skriv något om boken eller lämna ett omdöme någonstans på nätet! Här är några förslag på hur du kan göra:

Lämna ett omdöme på Goodreads.

Lägg upp betyg och/eller recension på Bokus eller hos andra återförsäljare av boken – eller på egen blogg!

Dela på Facebook, Twitter eller annan media. Dela inlägget, dela filen, gör som du vill.

Maila mig (anna.h.svensson(at)gmail.com) eller maila förlaget (info(at)undrentide.se) och berätta om du tyckte om boken.

Final Fantasy XV – a review. Might contain spoilers.

december 27, 2016 | Kommentering avstängd

I’m going to cut to the chase – this was one of the worst games I have ever played to the end. It failed in almost every possible aspect.
Story – first and foremost, I care about a good story. Even if my life was at stake, I couldn’t tell you what this game was about. I guess, four friends taking a roadtrip, camping and having fun for a couple of months while the country is in the middle of a war? There was a bad-guy, sortof, but it was never made clear why he was helping everyone out during most of the game. I guess he was just randomly crazy? And then there was some huge watersnake that you had to summon, and then kill to gain its power, but what power it gave you was never explained. I didn’t notice getting anything. I collected weapons from tombs, and they did something in the ending cutscenes. Not sure what. And there was a princess who did something. I think. There was a magic ring that no one explained. And plenty of explosions at the end.

FFXV

Characters – this game has gotten a lot of praise for its character chemistry…. But I have to disagree. Lots of repeating dialogue and one-liners, very little character developement outside the main story, and limited possibilites to customize (or use) your friends. I recall single lines from FFXII that told me volumes about the characters. In FFXV, I really have no idea about who these guys are, how we met or what keeps them at my side.
Difficulty – I found the game to be insanely easy. This game just might go down in history as the game that replaced attack button spamming with attack button holding. You know, for the people who are too lazy to spam the attack button. Most fights just needed me to hold down the attack button and occationally switch to the button for zapping away. I never died once in about 70 hours of playing. I ran away from a couple of fights, though.
Graphics and style – okay. The graphics were okay, somewhat. But I have two major complaints – first, lots of repeating objects. The whole open world is littered with identical trees of identical height, almost every roadside diner was identical copies etc. My other complaint is that the graphics just didn’t feel *fantasy* enough. The majority of the game environments were just so mundane. Until I hit the city Altissia, everything just felt very bleak and earth-like. It’s just not what I expect from a Final Fantasy game. From a FF game, I want to be transported into something fantastic. The americana middle-of-nowhere setting just didn’t do it for me.
Pacing – a major problem for me was the pacing of the game. The actual story content is painfully short and if you finish a bunch of sidequests before you tackle the story, you will be annoyingly overlevelled for the story quests. I ran through ”tough” opponents like lego in the final chapters of the story. The game just doesn’t merge the storyline with the open world. If you do the quests in the open world first, you will be overlevelled for the story. If you do the story first, the open world will feel irrelevant to many players.
Quests – It felt like most of the quests in the open world was either fetching something, or killing something for dubious reasons. Take, for instance, the quest that has you slay a behemoth – because you want to put its meat in a cup of noodles. Not because it was a terror to some village, or because it held some key to unlock some great object – but because you want to have noodles with meat. Or take the hunter quests that never explains why you need to slay different creatures. Sure, I can imagine killer bees to be a huge problem, but when the game has me killing off an entire herd of peaceful giraffe-looking creatures (complete with giraffe-like KIDS!) it just feels wrong. The game also does a very poor job of communicating to the player which quests that are important. There are so many quests offered, that I could have used some kind of guidance here. Will hunting every mark reward me with something I can actually use, or it is just a grind for experience? Which characters are important to the story? Will planting and harvesting stuff for Iris give me anything useful?
Transportation – it’s a roadtrip, so let’s have a look at the transportation offered. First, a car that’s like it’s on rails. You can’t really drive it. You can assign it where to go using a clunky map with no connection to your quest map. You can fast travel, but this involves a loooooong loading screen. You can drive ”manually”, which involves holding down the R2 button while the car drives itself. Getting out of the car involves a loooong animation. Riding in the car involves some patry banter that quickly gets old, as it’s a very short supply of lines and animation and they are on repeat. You get chocobos, also, but they never feel as personal as they have in previous games. They are just rentals.
Fake Fantasy – finally, I want to take a moment to mention how fake everything feels. The chocobos are rentals, the moogles are just plush toys, the arena is just for betting (not fighting), the car drives itself, the environment is very mundane, the side content overlevells you for the story content, the story is completely incomprehensible and the characters unmemorable. This just wasn’t Final Fantasy. It was a poor imitation and felt fake. Like some leftovers from previous FF ideas incompetently shoehorned inside an unfinished open-world game.

Spel och testläsare

april 3, 2016 | Kommentering avstängd

Nyligen såg jag en bloggpost av Susanne Tellström där hon skrev lite om mina böcker som hon hade kompletterat hyllan med under bokrean. Hon var en av testläsarna till Fredens pris för flera år sedan, runt 2009 när den gav ut första gången. Jag passade på att gå tillbaka och öppna dokumentet där jag sparat kritiken från testläsarna och hittade en liten tråd som dök upp i bakhuvudet när jag skrev tredje delen.

Det är inte alltid stora förändringar som kommer sig av kommentarer man får på ett ofärdigt verk. Det kan leda till små val, som att inkludera en scen eller välja bort en scen, eller lägga in små kedjor av händelser som pågår i bakgrunden.

När jag skrev och publicerade första delen i serien var det i övertygelsen om att huvudpersonens historia var avslutad. Jag var helt bestämd – jag var klar med Minoras historia. Punkt. Men från någonstans smög hon sig tillbaka. Inte till någon huvudroll, men hon fortsatte envetet att vandra omkring i världen och dyka upp i den fortsatta historien. Hon fanns inte med i den första versionen av Rämnfödd, men när jag väl bestämde mig för att släppa tillbaka henne så var det självklart att hon skulle dyka upp just där.

En av de små trådarna som spann detta, var nog kommentaren från testläsaren om att hon hade velat se Minora möta Johnara (krönikören som förvaltar Minoras dagbok) och veta mer om hur boken bytte händer. Jag hade inga planer för en sådan scen i första boken, men jag kunde aldrig riktigt släppa tanken. Det kändes inte fullständigt utan det. Jag skrev visserligen aldrig en scen där de båda träffas för första gången, men jag lät händelsekedjan komma med i bakgrunden. Man kan ana det förhållandet utanför själva handlingen och se lite av resultatet av det.

Jag tror att det var känslan av att resan inte var fullständig som fick mig att plocka upp Minora igen. Det, och Mass Effect-spelen. Jag gillade hur del två plockade upp Kaidan / Ashley från ursprungsspelet och visade upp dem i en liten scen där man fick se vad som hade hänt med dem och vad de höll på med, men inte inkluderade dem i huvudhandlingen. Det fick istället ske i tredje och sista spelet, där de kom tillbaka på riktigt. Lite i den stilen fick Minora smyga sig fram genom andra boken, i bakgrunden, och komma tillbaka på riktigt i tredje.

Jag är verkligen glad att hon lyckades smyga tillbaka. Hon var verkligen inte färdig och det var verkligen roligt att skriva henne med Wenneron igen och visa en liten glimt av hennes långvariga bekantskap med krönikören. Tredje boken hade blivit tom utan henne.