Från ‘Rämnfödd’

mars 10, 2010 | 8 kommentarer

Det var svåra år för de fyra öarnas folk. Den beryktade krigare som var deras konung dräptes av svartfolket från Baneskog. Hans ende son, prins Guerold, kröntes i en orolig tid då gamla mardrömmar tog form på nytt. Spöken och illasinnade andar väcktes till liv, Dödsfrun sågs vandra bland de levande och från djupet av skogen hördes monsterbjörnens vrål. En underlig sjuka spred sig i byarna nära skogskanten och åkrarnas förr så gula säd grodde askgrå ur ruttnande jord.

  I dessa olycksbådande tider stod tre drakar bakom den unge konungen; Eld, uråldrig och mäktig som lågorna i världens hjärta; Hav, ung som vågorna och gammal som djupet; Vind, stark och skoningslös som stormen. De talade till honom och rådde honom.

  “Bränn skogen,” sade Eld. “Bränn bort spökena som hemsöker träden, bränn bort smittan ur jorden, offra björnens hjärta till lågorna.”

  Och konungen brände skogen. Han jagade spökena från träden med eld och lät de smittade byarna renas av dess vrede.

  “Bygg en armé,” sade Hav. “Härda dina män och träna dem att dräpa skuggor och spöken, träna dem att övervinna sin fruktan så att de kan träda in i ett mörker så fasansfullt sprunget från demoners andedräkt.”

  Och konungen byggde en armé. Han tränade sina soldater så att de skulle bli modiga män, djärva nog att följa honom in i den förgiftade skogen.

  “Tag dig en brud,” sade Vind. “Välj dottern till den hertig som kan tjäna dig bäst i striderna som kommer. Välj en ung brud och avla en arvinge till din tron.”

  Konungen lyssnade till hennes råd och när alla adliga flickor i landet erbjudits honom valde han dottern till en stark hertig med lojala och dugliga män.

  Drakarna var nöjda. Elden skulle dra ut fienden från sina gömslen, soldaterna skulle inte rädas att tränga in i skogen för att dräpa dem och förbundet med hertigen skulle bli avgörande i det stundande kriget.

  Så var allting planerat och drakarna fröjdades över sina fienders kommande nederlag, men liksom en enveten tagg som tränger allt djupare in trots alla försök att dra ut den, gnagde en oro i tre drakhjärtan. Ty det fanns en röst som till och med drakar fruktade och den viskade till ett barn.

- prologen till ‘Rämnfödd’, den fristående fortsättningen på Fredens pris.