Orden man sällan hör

augusti 20, 2015 | Kommentarer inaktiverade för Orden man sällan hör

Jag sitter ibland och tänker igenom vilka stunder i historien som verkligen definierar mina karaktärer. Häromdagen satt jag och funderade över en av huvudpersonerna i Den Gyllene Vinden, Caril, och vilka stunder som gör honom till den han är. En av scenerna som då poppade upp var en där han anförtror en av de andra med orden: ”Jag är rädd”.

Jag började fundera på varför den repliken stod ut så mycket och kom fram till att det är för att man så sällan hör någon i vare sig böcker eller film faktiskt säga de där orden, trots att rädsla är en så vanlig känsla i farliga äventyr. När jag malde runt på det hela i huvudet kunde jag bara komma på två filmer, Braveheart och Watchmen. I Braveheart anförtror Mel Gibsons William Wallace till Gud att han är rädd under sin bön kvällen innan avrättningen. I Watchmen anförtror dr Manhattan tittaren att han är rädd när han blir instängd tillsammans med en säker död. Hur fantastiska dessa båda scener än är, så är det inte en annan karaktär som anförtros, utan en person bortom rutan, någon som inte deltar i historien.

Vad är det med ”jag är rädd” som gör det så svårt att säga, och så mäktigt när det ändå sker? Kanske är det att vi undviker att säga det medan rädslan fortfarande finns där – så att inte erkännandet ska förstärka känslan och göra den mer verklig? Är det på något sätt en kapitulation att erkänna att man är rädd?

Förminskar eller förstorar det karaktären i läsarens/tittarens ögon?

Jag kom i alla fall fram till att jag tycker om när karaktärer uttrycker sig till varandra, inte bara till läsaren genom tankar och beskrivningar. Att beskriva att någon är rädd är enkelt. Han darrar, han stammar, han blir blek, han griper efter sitt vapen. Men att säga orden påverkar förhållandet mellan karaktärer. Att anförtro någon med ”jag är rädd” är någonting som kräver något slags svar, en reaktion, och dessa båda saker påverkar förhållandet på nästan samma nivå som när någon säger ”jag älskar dig”. ”Jag är rädd” får inte heller gå obesvarat och det ger orden makt.